Lättnad

Idag kom beskedet vi väntat på i två månader. Department of Adoption i Vietnam har godkänt oss som föräldrar åt vår pojke. Nu ÄR han vår SON. Overklig känsla. Nästa steg är att vi ska få datum för resan att hämta hem honom.

Jag är mamma.

Förlorad tid

Varje dag som går känns som förlorad tid med vår son. Vi har redan förlorat 14 månader tillsammans och jag vill inte lägga en dag till på den tiden.

En dag till

Så har en dag till gått då jag bara väntat på att telefonen ska ringa. Kvällen är här och jag inser att det inte kommer ske. Resten av livet känns bara som en suddig kuliss. Något som pågår i bakgrunden som jag måste försöka delta i. Slutet av oktober trodde de. Nu är vi på övertid.

Bortglömda?

Mörka stunder inbillar jag mig att de glömt oss. Att våra papper hamnat under nån gammal tidning och att den ansvarige utredaren fått influensa eller nåt.

Att vår pojke går till någon annan, av misstag.

Väntan

Väntar på ett besked. Det största och viktigaste i vårt liv hittills, troligtvis någonsin. Det handlar om ett barn. Han finns. Vi har ett namn. Och två bilder. Han finns på andra sidan jorden. Vi vill att han ska komma hem till oss. Nu.

Som att sitta på en busshållplats utan att veta när bussen kommer. Idag? I morgon? Om en vecka? Månad? I år? Men vi kan inte sluta vänta, inte lämna hållplatsen.

Väntan.

Slalomläsning

Jag tror inte att jag har slalomläst sen jag studerade och för det mesta hade ett knippe faktaböcker och någon skönlitterär bok på G.Utan slalomläsning hade jag förmodligen blivit galen eller definitivt inte klarat min examen.

I T3an, min bästa present någonsin,  läser jag just nu Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt. (Kan bli bra, kan bli mycket bra.) Men så lyssnade jag på en gammal podcast, Fan vad Fittigt. Julia Skott var gäst och de diskuterade hennes bok Kroppspanik. Podden var jätteintressant och det slog mig att ”Men, jag har ju den boken! Varför har jag inte läst den?” Jag hade även ett svagt minne av att jag lagt den i sängbordslådan. Sängbordslådan i sängbordet som nu står inklämt under trappen tillsammans med 100 andra saker eftersom vi  renoverar sovrummet. Men jag klättrade in och visst fanns boken där.

Två böcker, en påbörjad som verkar väldigt lovande och en oöppnad som jag bara måste få sätta tänderna i. 

What a girl to do?

Så fick jag gråta lite

Jag och mannen såg Boktjuven i kväll. Jag är alldeles tagen och vet inte riktigt vad jag har att säga om filmen egentligen. Men det är helt klart en av de bästa filmerna jag sett på länge.

Tillbaka

Just ja, jag är tillbaka här. I min lilla hörna av cyberspace.

Fantastisk första vecka

Vilken fantastisk vecka jag har haft.

• Jag har blivit så varmt mottagen av mina nya kollegor, alla jag möter i korridorer, personalrum och ute på gården välkomnar mig och säger att det är roligt att jag är där. De vet vad jag heter och jag har fått en och annan kram.
• Jag har haft många intressanta samtal med mina närmsta kollegor om hur vi vill bedriva verksamheten på avdelningen som vi håller på att starta upp. Jag vågar tala om vad jag vill och vad jag tycker och det är jag glad över för så har det inte alltid varit. Hittills har vi tyckt väldigt lika i mycket.
• Det är nya fräscha lokaler där allting är helt och fungerar. Ljusa rum med stora glaspartier i väggarna så vi lät kan se in i även ett stängt rum och mycket bra ljudisolerat. Det är tyst. I en förskola. Det ni. De verktyg och material som behövs för att bedriva verksamhet finns där och chefen verkar inte snåla. ”Ni ska ha bra saker, jag skriver en rekvisition så får ni åka och handla”.

Visade min tacksamhet med en kaka. Den blev uppskattad!

Det vände

Sen april förra året har jag av olika anledningar sökt nytt jobb. Det har gått ovanligt trögt, drösvis med ansökningar har lett till några intervjuer här och några intervjuer där. Många gånger har jag fallit på mållinjen och fått höra att ”det stod mellan dig och en till men vi vill att du hör av dig om du ser att vi söker igen”.

Jag har tvivlat på min kompetens och varit nära att ge upp många gånger. Studera. springvikariera, göra vad 17 som helst. Men på grund av något mycket fantastiskt som är på väg att hända är jag och min man beroende av två fasta inkomster. (Återkommer till det en annan gång).

Min mamma säger att jag var envis som synden när jag var barn och vet ni vad det är jag fortfarande. Visst blir jag ledsen när det går emot mig,faktiskt riktigt ledsen men sen reser jag mig, skakar av mig det så gott jag kan och försöker igen. Igen och igen och igen.

Och det vände.

I våras låg en annons ute, en tjänst på en förskola där jag sökt förut, Den gången valde de att rekrytera internt istället. En tjänst som jag inte riktigt kunde släppa, som jag hela tiden återkom till i tankarna och verkligen sörjde. Jag sökte igen… upplevde några sjukligt nervösa veckor…och fick tjänsten!!!

Idag hade jag min första dag på min nya arbetsplats. En två år gammal (ny) förskola fem minuters promenad hemifrån. Det är fräscha lokaler, en intressant teknik- och naturkunskapsinriktning och kollegor som gav mig ett riktigt varmt välkomnande. Jag är med och startar upp en ny avdelning så jag får vara med från början. Inga rutiner eller regler är skrivna i sten, det finns inget ”Men så här har vi ju alltid gjort”. Vi skapar något gemensamt tillsammans med barnen.

Det här känns så bra,